Har varit hos ytterligare en psykolog idag, som har hand om gruppsamtal för utbrända. Fick berätta lite om mig själv om både förr och nu. Jag blir tokig!! För han sa också att jag är utbränd och berättade om hur man är som person när man är det. Ja, det stämde ju precis på mig!! Fast jag fattar det ju inte!! Jag vill inte vara utbränd! Jag vill vara en normal fungerande människa och göra det som alla andra orkar.
Som person är jag sådan som inte får säga nej, för då känner jag mig elak. Jag får dåligt samvete för att jag sa ifrån eller sa NEJ! Då får jag ångest bl.a. För inom mig så är jag en dålig människa, jag är dum, elak och inte värd någonting! Vill gärna ställa upp för alla andra, mår dåligt för att andra mår dåligt och blir ledsen för att det har hänt andra något! Men JAG, mig är det inget synd om, enligt mig själv!
Jag ska vara bra, duktig, snäll, och vill att alla ska tycka det och mig ska ingen tycka synd om, för jag är ingen att tycka synd om! Jag är värd detta!! Jag är en dålig människa och är inte värd något annat i mina egna ögon!
Men jag brukar tänka på det! Varför, får inte jag säga nej för? Varför känner jag mig elak för? Alla andra kan ju säga nej och då reagerar jag inte! För det är klart att människor har rätt att säga nej och säga ifrån, det är ju inget konstigt alls! Men det är bara jag som inte får göra det för mig själv.
Det handlar visst också om utbrändhet fick jag veta idag! För de sista meningarna kom från den manliga psykologen som jag var hos idag och det måste jag visst arbeta på! Han sa att jag är skör och att jag måste ta det lugnt och om jag är piggare en dag så ska jag inte göra det som jag inte orkar annars! För ju mer jag struntar i att lyssna på kroppen och mig själv, ju skörare blir jag! Jag måste läka, men det kommer ta tid!
Jag sa: ja, jag blir väl frisk lagomt till pension! Men det trodde han inte, han trodde att jag skulle må bättre om några år kanske! Men jag vill inte det här! För jag vill ju så mycket! Å det är just det som är problemet!
Jag vill inte gå hemma, vill inte göra ingenting alls! Vill träffa människor, som jag inte klarar just nu helt ut! Men jag vill!! Varför ska livet vara så jobbigt för?
Vilket fall som helst så var han väldigt bra att prata med! Alla andra förstår min sjukdom, men inte jag! De får mata in orden och försöka förklara, men det är ju inte så lätt när jag inte förstår och vill ta in det dom säger! Så i början på nästa år så blir det gruppterapi för mig, där jag kommer får träffa andra som har samma problem. För det tyckte han att jag verkligen behöver vara med på! Men han frågade om jag klarar det? Ha, inte lätt att svara på. För jag vill ju det med, men jag vet ju inte hur jag reagerar när jag kommer dit och är där! Så vi får ta det som det kommer helt enkelt!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar