Jaa, vad ska jag skriva! ;)

Den här veckan har varit omtumlande! Men jag mår bra! För jag har sååå underbara vänner, vänner som jag umgicks med i tonåren, så dom vet o känner mig på ett annat sätt en dom jag har lärt känna efteråt!  Är så glad över att vi har fått kontakt igen....för jag är nog en sådan människa som saknar det gamla, trygga och underbara människor som jag umgicks med då! Det var ju mina vänner som jag grinade ut hos och fick stöd när jag var ledsen! Är så glad för att dom är tillbaka i mitt liv igen! Love U!!!

Tyvärr så saknar jag inte min mamma på det sättet jag hade önskat! Känner mig lite känslokall, men tyvärr så är det så jag känner det! Jag bryr mig om min pappa, men han verkar också ta det bra! Nu ska det bli begravning om några veckor! Självklart kommer jag tjuta, det räcker ju bara att gå in i en kyrka så gör man ju det! Sen när prästen pratar så där vackert och känslofullt så gör det ju inte saken bättre! Vill stötta min pappa, det är det enda jag bryr mig om!!!

Känns även skönt att kommit en liten bit in i familjen igen, men jag är även rädd! Rädd för att jag ska få elaka kommentarer m.m. Å nu har jag kommit så långt på väg ensam.....då är det inte så lätt att ta in personer i sin själ igen! Men vem vet, detta kanske gör att vi kommer varandra närmre!

Pratade med min ena bror ett par dagar efter min mammas bortgång. Då vi fick säga som vi kände båda två och det kändes jättebra! För då fick jag ut mitt agg jag haft och känner det som jag har fått lite mer ro i min själ! För självklart vill jag inte vara ego och de ska tro att allt handlar om mig! Jag vill vara en del av familjen och kunna stötta o bry mig, men då måste ju dom kunna öppna sig också precis som jag gör! Jag är den jag är!! Lite kan jag ändra på, men inte min öppenhet!! För det mesta handlar det ju om mig och om hur jag känner det.....om mina känslor!! Jag snackar inte skit om andra!! Det är inte meningen att någon ska känna sig kränkt av mina ord, för det är mina känslor det handlar om och min bearbetning av mig själv för att må bra!

Just nu så känner jag att jag är på god väg, jag har tagit mig en bit fram! Men det lilla minsta kan göra att jag sjunker igen! Den psykolog som kommer ha hand om gruppterapi´n för utbrända sa till mig.......du är så skör,så skör! Å du måste inse att du inte klarar så mycket som du tror! Du måste försöka finna gränsen där du känner det du orkar med varje dag.....du får inte ta ut dig en endaste dag! 

Jag har faktiskt börjat lyssna på det! Tro mig, det är många läkare som har sagt liknande till mig.....men inte rätt ord för att få mig att lyssna! Nu inser jag varför jag har hjärtklappningar! Det är ju kroppen som säger ifrån att jag faktiskt inte orkar detta!! Helt fantastiska att jag någon gång lyssnar och fattar!! Det har tagit tid! Men bättre sent än aldrig och just nu känns det som att jag kommer må tillräckligt bra för att kanske komma ut i arbetslivet igen! Men det kan ta sin tid.....men jag känner hopp! Det är det viktigaste!!! För jag har inte haft något hopp det senaste året, men nu äntligen känner jag en liten uns av hopp och känner att jag har något att se fram emot!

Kanske det har med att jag har träffat dessa únderbara vänner från förr? Är så tacksam för att ni finns! Kanske är det för att jag funnit Facebook å fått kontakt via cybervärlden ;) Huvudsaken är ändå att jag vet att jag har vänner och en underbar familj och att jag är på god väg framåt......

Kramar!