Mina psykiska sjukdomar!

Har inte skrivit på ett tag, är så mycket som händer i mitt liv just nu! Vill bara fortsätta lite med föregående blogg!


Min sambo och jag fick som sagt en dotter! När min dotter var 5 månader så peppade min sambo mig till att köpa häst, för det är det enda intresse jag har haft! Så vi skaffade ett varmblod, som de hade svält ner för att inte visa vilket beteende han hade. Jag såg den magra stackars hästen och ville bara få honom därifrån!

Vi började göda upp honom igen och han fick det bättre! Men han var som doktor Jekyll & Mr Hyde! Han var jättesnäll och gullig i boxen, men om vi gick förbi hästar emellan hagarna, så blev han tokig! Stegrade sig och sparkade bakut och slet sig! Jag som fortfarande hade hormoner kvar efter graviditet, stressade upp mig över situationen och till slut föll i depression igen. Jag klarade inte ens gå till stallet! Han fick även sådana ryck när jag red med honom. Ena dagen gick det bra, nästa dag om vi red samma väg, så vägrade han pga att han blev rädd för allt! Så till slut sålde jag honom! Började rida på ridskola igen, för att känna mig trygg igen! Har aldrig varit rädd för hästar, men efter honom blev jag det! Fick veta senare att han var klapphingst, så inte konstigt att han var tokig!! :)


Nu har jag världens underbaraste hästar!


Har i vilket fall gått på psyk från och till i 14 år nu. De har gett mig medicin efter medicin och jag har gått på samtal där jag sagt att det måste vara något fel på mig! Men det tyckte ingen, de tyckte faktiskt att jag var unik och tänkte så logiskt. Fast hela tiden så har jag ändå kännt att det måste vara mig det är fel på, för människor reagerade så konstigt när jag sa vad jag tyckte och blev irriterad! De drog sig undan. Samtidigt så va det mycket som bara handlade om mig!! Om hur jag mådde, var nog rätt så jobbig som vän :) Det var struligt mellan min sambo och mig i höstas och jag orkar inte diskutera om det, men jag drog och flyttade till lägenhet och flyttade hästarna till ett annat stall bl.a. Förra sommaren blev jag ju sjukskriven igen pga mitt arbete så fick jag gå en kurs via arbetsförmedlingen och försäkringskassan i vintras! Där träffade jag likasinnade som varit långtidssjukskrivna, en socionom, sjukgymnast och en psykolog! De skulle få ut oss för att arbetsträna!


Jag bodde då i lägenhet och ekonomin var en katastrof, stressade runt överallt som en galning och när jag var ensam så sov jag bara!!


Dessa personer: framförallt socionomen och psykologen såg vem jag var!!! De visste och förstod mig bättre än jag själv! Tidigare hade jag fått en diagnos Generell ångestsyndrom, men de såg att det var något mer! Psykologen ville ta kontakt med min läkare på psyk och kräva att jag skulle få göra en neuvropsykologisk undersökning och frågade om han fick? Självklart sa jag!


Det första jag gjorde när jag kom hem var att gå in och söka på neuvropsykologiska sjukdomar och hittade VEM JAG VAR!!! Borderline, där det ingår bipolär och ADHD!! Det var jag i ett nötskal! På avslutningen så gick jag till socionomen och visa en lapp med dessa sjukdomar och sa att dessa har jag!!! Hon berättade, vilket hon inte fick berätta egentligen att det var vad psykologen misstänkte! + att jag var totalt utbränd och hade utmattningssyndrom också :(


Efter deras hjälp så har det äntligen börja hända saker och ting!! Jag har fått diagnos Borderline personlighetsstörning och bipolär som ingår. Nu har jag precis påbörjat min utredning om ADHD!


Ja, ni kanske förstår att det inte är så kul att få reda på att jag har dessa problem när man är över 40 år och jag förstår fortfarande inte allt! Försöker fatta att jag är sjuk! Vem jag är! Hur jag beter mig! Framför allt så är jag ju rädd för hur människor ska ta emot detta, då jag heller inte kan vara tyst! Jag säger till mig själv, att jag är en öppen person och det tänker jag fortsätta vara! Vill de inte ha något med mig att göra så är dom inga vänner och inget att ha heller! Men självklart innerst inne så känner man sig ju som ett missfoster och vill att människor ska ta mig för den jag är!! Förstår samtidigt att det inte är så lätt för andra att förstå när de aldrig har varit drabbade! Jag förstår ju inte själv heller! Jag har mycket att arbeta med och det kommer ta tid innan jag själv förstår! Men jag är ju på G i allafall! Dem jag lider med är min Sambo och mina barn som får stå ut med mig! Min sambo har jag försökt att bli av med, men både han och jag förstår på ett annat sätt nu vart felet är och han tar mig för den jag är, vilket jag inte förstår att han står ut med! För tro mig, jag är inte så lätt att leva med!


I går kväll tittade vi på ett program om bipolär sjukdom, där allt de sa stämde in på mina tankar om mig! Gick sen in på nätet och läste om personlighetsstörningar och kände som att det var som att läsa mina egna tankar! Helt sjukt!! Gick upp och la mig bredvid min sambo och sa till honom att jag förstår inte hur du står ut med mig?? Jag är ju skitjobbig!! Du skulle ha det bättre utan mig! Men han säger att det bara är så som jag känner nu och att jag är i en ny fas där allt jag fått reda på får mig att må dåligare! Men jag frågade igen: Men hur orkar du?? "För att jag älskar dig" säger han då, och jag fattar inte det heller! Nu orkar jag inte skriva mer idag! Kram.