Jag är som sagt 40+ och har mått dåligt ända sedan tonåren! Det visste jag ju inte då, förutom att jag ofta var ledsen och en osäker människa. Men jag hade vänner som stöttade mig och som fanns där. Men ändå nu i efterhand så har det alltid så länge jag kan minnas känt att jag aldrig har passat in!
Min mamma var 42 år när hon fick mig och min pappa var 46 år! Jag har tre syskon som alla är minst sex år äldre än mig! Så vi har ju aldrig haft något speciellt gemensamt.
Jag kommer ihåg mina vänner jag umgicks med, de hade jättebra kontakt med sina syskon och va nästan som vänner, så såg jag på det i allafall! De kunde även prata med sina föräldrar och de lyssnade! Så känner jag att jag aldrig riktigt har haft det! Har många gånger varit lite avundsjuk på hur bra mina vänner hade det!
Själv så kände jag mig inte speciellt älskad av någon! Framför allt inte av mina föräldrar! Jag fick en kommentar av min mamma en gång i tonåren när jag var arg och försökte förklara hur jag kände det, att jag var ett misstag!! Jag var det där barnet som råkade komma! Inte önskvärd!! Det har funnits med mig i alla år!
Men ändå så har jag hållt mig stark, gått min egen väg och klarat mig på egen hand...för det mesta i alla fall :)
Men det här med killar!! Det har inte fungerat så jättebra! Jag sökte alltid efter något som jag aldrig fick! Jag sökte efter bekräftelse och uppmärksamhet! Fick jag inte det, så som jag ville ha det! Då drog jag! Sa hej då! Ibland så valde jag att lämna dem innan de lämnade mig, för säkerhets skull! Ville inte bli sviken och sårad! För visst har det funnits karlar som sårat mig i tonåren och senare med!
Jag har i alla fall haft rätt så tur att det inte varit så svårt att hitta karlar som varit intresserad, men frågan är vad jag egentligen har kännt och de med? För de har ju inte kämpat precis och de försökte inte få mig tillbaka efter att jag gjort slut! De visade mig inte den bekräftelse och uppmärksamhet som jag ville ha!
Det har hänt mycket i mitt liv! Mina föräldrar vet inte hälften, men det kanske ska vara så! Men jag har önskat att jag hade kunnat få lite ömhet, att de hade lyssnat och förklarat saker och ting för mig! Men de är inte sådana som personer! Jag hade verkligen behövt deras trygghet och närhet! Det hade även varit skönt att få höra någon gång att de älskade sin dotter! Men jag tror att de aldrig har sagt det till mina syskon heller!
Nu i efterhand så vet jag att jag inte mådde bra sen barndomen. Blev mobbad i skolan och var väldigt blyg! Efter gymnasiet då började jag leva och började våga ta för mig och vågade säga vad jag tyckte till sådana som jag störde mig på!
När jag var 23 år ca träffade jag min sons pappa! Han var jätterar i början! Men när jag som vanligt inte kände att jag fick den rätta bekräftelsen och ömheten, så blev det ju lite tjafs! Han ville mest umgås med sina killkompisar o mecka bil! Men det blev ändå så att vi planerade för barn! Jag blev gravid och även hans syster! Jag var jättelycklig, mådde jättebra. Kände inget konstigt! Men i 20:e veckan så åkte vi till barnmorskan och skulle få göra ultraljud för första gången, så kände jag mig väldans nervös. Det kändes som att detta inte bådade gott! Det gjorde det inte heller!! Mitt barn i magen var dött!!!!
Läkaren frågade om jag ville ta bort det nu eller typ i morgon som han sa! Självklart så ville jag få bort det på en gång! Jag ville inte ha ett dött barn i magen! Så det blev att läggas in på BB för förlossning. Ni kan nog förstå hur jag mådde? De gav mig medicin för att sätta igång förlossningen! Men det hände ingenting, gick på toaletten och antagligen så var det den som kom som en klump! Men jag vågade inte titta! Jag spolade ner den!! Fattar ni? Jag spolade ner mitt barn på toaletten! Usch vilken hemsk händelse! Jag berättade ju inget heller förräns de sa att det inte fanns något barn i magen! Då berättade jag! Så det blev en skrapning!
Vi fick åka hem och sorgen gjorde inte att vi kom speciellt närmre varandra! Hans syster fick en bäbis en månad efter att jag fått missfall! Vi åkte dit och min sambo brydde sig bara om sin syster! Han hade bara sin syster och hennes barn i huvet! Det kändes som jag inte fanns för någon av dem! Jag blev bara ledsnare och ledsnare! VARFÖR förstod ingen MIG?? Fortsättning följer..... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar