... min sambo blev arg för att jag blev tjurig och ledsen!! Jag fick inte vara det!! Samma känsla har jag haft i min barndom! När jag var ledsen och grinade så sa min pappa alltid: SLUTA GRINA!!! Jag fick helt enkelt inte göra det!! Det var antagligen jobbigt för dem!! Nu sa min sambo samma sak! Att jag inte skulle vara tjurig som det hette! Men jag var såå otroligt ledsen och hade bara velat ha lite förståelse! Var det för mycket begärt??
Nåja! Vi försökte igen! Det tog fyra långa månader innan jag blev gravid igen! Jag var livrädd för att få missfall igen!! Jag fick gå på specialmödravård för att känna mig tryggare!! Det var en urgullig barnmorska jag hade! Hon visade mig bebisen i magen varje gång jag var där och vi fick lyssna på hjärtat! Tänk att ha ett liv i magen som skulle växa och pluppa ut! Det var helt fantastiskt! Det var en härlig känsla och då mådde jag nog rätt så bra, psykiskt! Jag födde min son, åh vad jag var lycklig! Lika lycklig var jag att min barnmorska på specialistmödravården praktiserade på BB den dagen, en härlig gammal tant som var helt underbar!! Det tog elva timmar att få ut honom och när han var på G blev jag så rädd, för att det kändes att han kom ut via ändtarmen, så jag bara klämde!! Jag sprack så det stod härliga till! De fick sy både invändigt och utvändigt! Men jag hade ju äntligen fått min bebis! Vi hade blivit en familj!!
Men då min sambo innan alltid vaknade runt sju på morgonen för att gå ut och mecka bil, så sov han nu fram till tolv på dagarna i stället! Min son vaknade klockan fem på morgonen ca! Tittade alltid på nyhetsmorgon, då min son var en pigg krabat! Enda gångerna han sov var när han låg i min famn eller när jag gick med vagnen och åkte bil! Men direkt när jag ställde vagnen still eller stängde av bilen så vaknade han! Jag fick aldrig någon riktig sömn!!
Jag gnällde över min situation till min sambo och krävde att han va tvungen att hjälpa till lite! Visst lite gjorde han det, men det var lite!! Vi började bråka mest, flyttade till en lägenhet i stan då vi bodde på landet. När min son var två år ca. så vaknade han på kvällen och hade utslag på kroppen! Min sambo hade varit i ett garage hela dagen och jag fick ringa honom och säga att vi var tvugna att åka till akuten! Han hade bilen! Han kom och hämtade oss och vi fick reda på att sonen hade nässelutslag! Vi fick medicin för det och när vi sen kom hem så ville inte sonen sova, vilket jag kunde förstå! Han hade ju piggnat till såklart! Våran son var också väldigt mörkrädd och ville alltid ha en lampa tänd, min sambo var trött och ville sova! Min sambo sade till våran son: sover du inte nu så släcker jag lampan!! Då exploderade jag och sa att så kan man väl inte säga till ett litet barn!! Han exploderade ännu mer och tog tag i mig och slängde mig över hela sovrummet så jag ramlade på andra änden av sängen och var bara några cm ifrån att slå huvudet i ett sådant där gammalt element som stack ut och var hårda kanter på! Då blev jag rädd! Jag bad honom fara och flyga! Ville inte ha något med honom att göra mer! Han drog till mor sin! Jag tänkte: jag har alltid klarat mig själv så jag kommer även klara detta!! Jag var en stark människa!!
Men så blev det inte!! För där började min deppression!
Jag vaknade och grinade och spydde mig igenom dagarna. Kunde inte sova på nätterna. Efter en eller två veckor, jag kommer inte ihåg riktigt.... så gick jag till läkare! Där jag fick medicin! Nu börjar mitt liv med antideppressiva mediciner!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar