Doktorer!

Som sagt jag spydde, kräktes och det kröp i kroppen! Hade aldrig haft den känslan förut och det skrämde mig såklart! Hela jag skakade som ett asplöv. Bodde på 6:e våningen och hade gott och väl kunnat hoppa från balkongen. För jag klarade inte av känslan i kroppen. Men jag valde att gå till läkare först!

Där fick jag reda på att jag hade fått en deppression och att det var ångest jag hade. Jag forstod inte varför jag hade fått en deppression för. Jag som var så stark och alltid hade klarat mig själv! Jag hade inget att må dåligt för!! Det fanns inte på världskartan att jag var depremerad!! Men de trodde att det var på grund av separationen. Fick medicin som fick mig att lugna ner mig!

Men jag som alltid hade varit social började dra mig undan människor, för jag ville inte att de skulle se mig som "psykfall"! Vad pinsamt!! Fick ångest av att gå utanför dörren, men jag tvingade mig ut emellanåt!

Jag rände hos läkare, nu kommer jag ju inte ihåg allt som va, men jag fick byta mediciner m.m. Detta var på vårdcentralen. Till slut bad jag om att få en remiss till psykmottagningen.....nu i efterhand så hade jag behövt hjälp redan i tonåren!

Började gå hos en kurator tror jag 12 gånger. Sen fick jag inte gå mer. Men jag mådde ändå inte bra och den där kuratorn gav mig inte speciellt mycket! Till slut så kom jag till en psykolog. En manlig!!! Jag var blyg och hade alltid haft svårt att prata med det manliga folket! Bara det gjorde att jag fick panikångest! Hur skulle jag kunna prata om saker jag känner för en manlig psykolog? Intima och känsliga ämnen!

Ja, jag måste erkänna att det tog ett tag, runt ett halvår innan jag öppnade mig! Innan dess talade jag bara om ytliga saker. Jag gick hos honom i nästan 5 år! Han hjälpte mig otroligt mycket....men bara av att få tala av mig alla mina känslor i sig hjälpte säkert lika mycket. Men när jag slutade gå hos honom så hade jag slutat äta medicin och jag hade även fått ett jobb, plus att jag både separerat igen och flyttat från ett hus och skaffat en ny karl m.m.

Jag fick ett jobb som väktare!!! Fattar ni? Jag som väktare!!! Jag som inte hade något självförtroende och trodde att jag aldrig skulle få ett arbete igen, fick det som väktare!! Det var JÄTTESTORT för mig!! Ni skulle bara veta hur intervjun gick. Ha ha, jag gick därifrån och tänkte: Hallå Ewa! Vem tror du att du är? Jag fick en massa frågor om jag någon gång kört bil onykter? Svar: JA. Har jag varit av med körkortet? Svar: JA. Har jag dålig syn och dålig hörsel? Svar: JA. Fast synen var ju inte så farligt då jag använder glasögon. Dålig hörsel hade jag levt med sen födseln fick jag reda på när jag var 30 år. Så då var det inga större problem med det heller!

Men jag som är den ärligaste människan på denna jord som svarade JA på dessa andra frågor så ville jag bara sjunka under jorden på vägen hem och dö!!

Men det gick några dagar och de ringde och sa att jag fick jobbet!! Helt sjukt!! Sen gick det i dundrande fart! Jag praktiserade i 3 dagar och sen drog jag i väg på väktarutbildning i Stockholm!

Min son som då var sex år och som jag aldrig hade lämnat bort en hel vecka mer än till hans pappa förut, fick vara hos honom igen och med hjälp av hans farmor också så kunde jag åka! Jag skulle åka tåg X2000 och bo på hotell, få frukost, lunch och middag! Wow, vad häftigt!! Behövde det verkligen.

Sen blev det att jobba på! Hade väldens bästa chef på den tiden! Han såg vad osäker jag var som människa och varje gång han gav mig ett nytt ställe som jag skulle gå lära på så sa jag: Nä, men gud! Det kommer jag aldrig klara!! Men min chef trodde mer på mig än vad jag trodde om mig själv! Han var otroligt bra på att peppa och pusha. Jag steg i självförtroende för varje nytt ställe jag lärt mig! Det var kul och jag mådde bättre! Trivdes!

Uj uj uj! Mitt liv har verkligen varit en berg och dalbana! Jag kan inte ta allt här, men det kanske kommer allt efter som. Det är jobbigt att tänka tillbaka på allt!