Lite nu och lite från förr :)

Är sjuk, är förkyld och känner mig allmänt mosig! Är tredje dagen nu och i morse vaknade jag kl. 04:00 och hade nackspärr, IGEN!! Självklart så tycker jag lite synd om mig själv, för det blir aldrig som jag vill!! Kan inte planera någonting, för det är alltid något annat som händer. Jag kommer ju aldrig igång med ridningen! Saknar även att få rida på min Stjärna! Tycker att det blev så besvärligt nu när hon går barfota och det är lerigt och dant och jag inte kan rida ut med henne då hon är så ömfotad! Tycker inte om att se henne bara stå!

Vet inte riktigt vad jag ska göra! Vad som är bäst eller vad jag kan göra med henne! Jag vet, jag kan åka till ett ridhus! Men det känns lite pinsamt, dels för att jag inte vet hur jag reagerar och för att jag inte vet vilket ridhus jag ska åka till!! Svårt att ta tag i det! Känns som jag trampar mellan den ena och den andra foten!

Ibland känner jag mig fången i min egen kropp! Allt är jobbigt, ingenting känns lätt! Helst skulle jag vilja dra, tror jag. Men det hjälper ju inte, eftersom mina känslor följer med mig vart jag än går!

Det var ju så jag gjorde förra hösten, när jag lämnade min sambo! MEN, det var mitt gamla arbete som gjorde att jag blev knäckt! Hade ju oroat mig så länge med att mina stämplingdagar var på väg att ta slut och att jag ville så gärna vara kvar! Var orolig för ekonomin, huset, mina hästar m.m.

Eftersom jag stod på tur att få en tjänst så blev jag ju förbannat besviken på hur de behandlade mig! Jag står fortfarande för det, att de skulle bara ana vad illa de gjorde mig. Att jag aldrig har varit sååå förbannad i hela mitt liv! De gjorde något med mig, utlöste något!

Arbetet var min livlina! Jag hade något att gå till och slapp älta på saker och ting hemma!

I flera år har jag känt det som att min sambo levde med fel person, det kändes som att han inte älskade mig! Jag kände mig oattraktiv, fet, ful och bara i vägen! Kände att han skulle nog må bättre utan mig! Tyckte att han såg ut att må dåligt tillsammans med mig och jag som inte ville ha någon annan än honom började älta och oroa mig, grubbla och förstora mina tankar tyckte att vårat förhållande var dåligt! Då visste jag ju inte det jag vet idag och inte han heller! Självklart så skyllde jag mycket på min sambo! Att han inte kunde visa känslor att det var hans fel allting! Grubblerierna hade funnits där ett bra tag och jag fick aldrig någon bekräftelse på att det inte var så! Det var många gånger jag tog upp saker med honom, men jag kände att jag aldrig fick den bekräftelse som jag sökte!

Ni vet, man tittar på dessa romantiska filmer och önskar att man också hade det så. I alla fall önskade jag det! Just det där romantiska, känslomässiga. Men själv är jag inte romantisk och jag vet inte vad! Jag ville ha romantik och kärlek, men jag kunde inte ge det själv! På grund av min osäkerhet!

Men pga av jobbet och att jag blev sjukskriven blev jag såå frustrerad över den situation jag levde i och kollade ändå efter arbete! Hittade ett som jag blev jätteintresserad av och tog en rövare och ringde och sökte!! Vilket jag inte skulle ha gjort!

Jag fick komma och träffa ägaren, han var trevlig och rar! Han var lätt att prata med! Ja, så blev det som det blev, inget som jag hade planerat, absolut inte!! Han var så omtänksam och det räckte med att han höll om mig, så stod det kom och ta mig i pannan! Jag blev så jäkla attraherad, och var tyvärr otrogen! Men för mig kändes det som att han fick upp mina ögon att jag inte hade det bra i mitt förhållande som jag levde i!

Jag åkte hem och började lite sakta med att jag ville sova i eget rum, jag kommer inte ihåg allt. Men jag mailade en väninna och berättade.. och det råkade han sen se! Han såg att jag hade skrivit att jag var attraherad av en annan karl. Vilket jag erkände! Trodde inte ens att han skulle reagera! Men jo då, reaktion fick jag! Blev ett jäkla rabalder och jag flyttade med barnen till en kompis gäststuga! Jag klarar ju inte konflikter, så det var bättre att dra!

Hittade en lägenhet snabbt och flyttade alla grejer själv så gott som! Min sambo betedde sig väldigt annorlunda! Hade jag vetat att han skulle reagerat så så hade jag nog önskat att jag hade haft det ogjort, vilket jag också önskar idag med! Men jag hade inte sett åt en annan karl på hela tiden av vårat förhållande och detta var absolut inte planerat!

Har ju inte den bästa kontakten med min familj i vanliga fall, och det visste min sambo! Men han var knäckt och åkte till min bror och beklagade sig och sen till mina föräldrar! Något som jag egentligen har svårt att förlåta. Men jag har svårare att förlåta min egen familj, som inte tog kontakt med mig och frågade om min version och bara hade kunnat lyssna och finnas till.

Men nej då! De tyckte att allt var mitt fel så klart! Mina föräldrar, tyckte att jag skulle läsa bibeln och vända om bla.bla.bla! Inget om hur jag mådde! Alltid har det varit mitt fel!
Jag tyckte att det var fult att han hade vänt sig till min familj när han visste vilket förhållande jag hade med dem! Han tryckte på varenda öm punkt kan jag säga! Själv så han jag knappt flytta ut ur huset förräns han drog in ett annat fruntimmer. En föredetta sedan 25 år tillbaka! Vilket gjorde mig förbannad!! För det var dock mitt hus också!! Oj vilket strul det blev med allt! Jag strulade med andra och han strulade med henne jag flyttade hästarna till ett annat stall bl.a. Fick fara fram och tillbaka med dotter och till hästar. Klarade inte av ekonomin! Jag flippade ur totalt! Tillslut så orkade jag inte öppna räkningarna för att jag visste att jag inte kunde betala och jag orkade inte ta itu med det! Började på kursen via arbetsförmedlingen och försäkringskassan som jag är såå otroligt tacksam för att jag var med på! Där de såg hur jag mådde och vad som var fel på mig! Att jag var totalt utbränd! Sen fick jag ju även min diagnos ordnad! Borderline! Vilket inte har varit så lätt att smälta! Att jag hade en sjukdom, att jag hade ännu fler psykiska problem och att allt faktiskt var fel pga mig!

Den enda som stöttade mig den här tiden till 110% var faktiskt min då exsambo! Han bad ju så klart om ursäkt för det han hade gjort mig och försökte hjälpa mig med pengar för att jag skulle klara ekonomin! Det skulle ingen annan karl ha gjort, eller hur? Det var strul i stallet där jag hade hästarna och jag hamnade även på sjukhus för magen, senare fick jag även problem med att andas och åkte in och ut på akuten! Då gick jag fortfarande på kursen och jag missade rätt så mycket av arbetsträningen m.m.

Tillslut så tog jag tag i mitt liv lite och tog kontakt med en budgetrådgivare som fick försöka att hjälpa mig så gott det gick med att strukturera mina räkningar och så! Och tillslut så blev det ohållbart att ha hästarna i det stallet som jag hade dem! Jag är fortfarande skyldig dem pengar! Men de har heller inte varit ärliga mot mig och tagit mer betalt än de skulle! Så jag känner att de är inte prioritet alls just nu :) Vi har inget kontrakt heller!

Jag bad Kjelle om jag fick flytta hästarna tillbaka till honom och det fick jag! Tillslut blev det så att vi satte oss ner och pratade ut om allt som varit och vi ville försöka igen, för känslorna fanns kvar hos oss bägge!

Det var då efter en månad ca som jag fick svar på mina egna problem. Hade jag vetat det innan jag flyttade tillbaka så hade jag nog inte gjort det! För det var ju mig det var fel på!! Det var mig det var fel på! Fattar ni? Skulle han behöva ha med mina problem att göra? Jag som skyllde allt på honom nästan!

Stackare, det är inte så lätt att ha med mig att göra! Det vet jag nu! Men han ville ändå leva med mig, för att han älskade mig! Det kändes underbart att höra, men svårt för mig att få in än idag, faktiskt!

Det blidde iallafall så att jag bröt med mina föräldrar, kände att jag inte orkade längre! Det blev att mina syskon följde med på kuppen! Kände mig pestsmittad, precis som de hade fått order om att inte ha med mig att göra! Men idag, visst kan jag sakna att jag inte har en familj som bryr sig och som inte har brytt sig om mig! Men detta är bättre än det jag har haft! Bara jag har mina barn och min sambo så klarar jag mig! Tycker bara att det är tragiskt att blod inte är tjockare än vatten i min familj!

Nu ska jag försöka somna med min nackspärr och det här var nog inte det bästa att göra! Men jag kände i alla fall att jag behövde bli av med lite tankar och om saker och ting som har hänt!

Ni kanske tycker att jag skriver om sådant ingen har att göra med! Och så är det! Men jag vet ändå att mina vänner står vid min sida och de som inte gör det är inte mina vänner, svårare än så är det ju inte!

Jag har alltid varit öppen, kan faktiskt inget annat och tyvärr så är det nog svårt att ändra på! Jag har mycket att arbeta med, jag är inte så positiv över min situation och ser inte speciellt ljust på framtiden! Säger att jag kanske blir frisk lagom till pension, för det är så jag känner det!

Kram och godnatt!!